konsten att komma till undre lagret

Vi har löst problemet med hur man kommer till undre lagret i chokladasken. På julaftonen åt vi glatt upp all chokladbitar utom de två förhatliga marsipanbitarna, jag offrade mig för familjen och tog romrussinen, men vid marsipanbitarna drar jag gränsen. Vilken tur att vi har två chokladasknoviser i familjen. Hansi och Dosi tog sig glatt an uppdraget och tuggade entusiastiskt i sig äcklisarna, till hälften, sedan upptäckte de att det inte var gott, men då hade vi redan kommit till undre lagret (Hansi och Dosi fick första paxen på bitarna där som tack för sin hjältemodiga insats).
Lösningen på problemet är alltså att skaffa en massa barn som för första (och enda) gången kan äta upp de sista två bitarna. Tvillingar är optimalt, eftersom samma barn inte kommer att vilja äta upp två äckliga bitar samma jul. Man kan hoppas på att minnet sviker till nästa år, så att det räcker med två nya barn vartannat år.
Att marsipanbitarna är kvar är en gåta, var det inte någon sorts omröstning vilken bit som skulle åka ut? Var den riggad? Tokröstade två entusiaster, antagligen syskonlösa, som för alltid fått i uppdrag att tömma första lagret utan någon att dela bördan med och som en konsekvens av detta vant sig vid smaken? Vilken bit var det som åkte ut? Var det körsbär i likör eller har den aldrig funnits i Paradisasken?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0