sinkeluren

Operation luftmadrass har lyckats! I två nätter har alla sovit på rätt ställe. En era har gått i graven, inget mer nattgos, inga barn som sparkas och snarkar ikapp, inga nattliga galopper. Eller det kanske är för tidigt att säga, men det verkar vara på rätt väg. Det är så skönt att sova hela natten, dagen känns helt annorlunda, mer verklig.

Samtidigt som det är skönt känns det lite konstigt. Hansi och Dosi hade precis lärt sig sova i egna sängar när Puffen återerövrade en plats i mamm och pappbädden. Jag är så van att sova med ett barn i varje armhåla. Dosi har varit den som grävt sig in längst, när hon var bäbis luktade hennes hjässa inte vaniljmjölk som andra barn, hon luktade armsvett. Varje natt tryckte hon upp sin lilla skalle i min armhåla och grottade in sig. Hansi låg på andra sidan, men inte lika långt upp så hon luktade bättre.

Puffen har stormat vår säng i över två års tid, punktligt varje natt som om hon har haft en inbyggd väckarklocka ställd på 00.01. Hon smaskar när hon sover och brukar skämta lite yrvaket när hon kommer. Det är så mysigt med små barnkroppar som gosar in sig, Hansi och Puffen lite försynt och Dosi bestämt, numera kind mot kind. Alla vill ligga närmast.

Men samtidigt som det är mysigt undrar jag ibland vad man får för typ av hjärnskador av att vakna x antal gånger varje natt i sex års tid. Är de permanenta? Kommer jag att börja minnas saker nu? Är jag dömd att för alltid vara en segpropp?

För att inte chocka hjärnan med för mycket sömn och hjärtat med för lite gos ska jag tassa över till Puffen inatt. Det bestämde vi i fredags. Man måste ju tänka på abstinensen. Antagligen min mer än hennes.