sinkeluren

Vi har lyxiga morgnar nuförtiden, sommarlovstider både för oss och tjejerna. De stiger upp själva runt åtta och leker ett tag innan de väcker oss för att få frukost. Imorse väcktes vi av ett illvrål. Det var Dosi som grät för att Hansi hade bitit henne i ögat (det brukar inte höra till vanligheterna om morgnarna).
Dosi grät och var förbannad och berättade vad som hänt och jag frågade:
-Hansi, varför bet du Dosi i ögat?
-Men, det var ju bara för att jag inte vill slå henne något mer!

Nu är det klart! Efter några vändor på diverse affärer, mest Bauhaus och moderskeppet IKEA, är Hansis och Dosis rum numera andelunda som Dosi konstaterade. De har fått Elfa-backar i garderoberna (varför visste jag inte att det fanns något så underbart?) och en ny hylla som rymmer allt, alla leksaker, alla Barbiesar, barbiehus, barbiekläder, pippihus, gosedjur, dockor och vi har satt in smålådor för de viktiga saker som är extremt små och alltid försvinner mystiskt just kring sängdax och som måste hittas eftersom kvällen är sen och små flickor är extra känsliga just då. Nu har de sakerna egna lådor vilket gör att det kanske, eventuellt, blir lite lättare att hitta dem. Städmoralen har höjts, Hansi och Dosi har skurat hela kvällen så deras rum doftar såpa. Hansi drog över vårt rum också när hon ändå var i farten.

Dosi har konstruerat en nyckelknipa, tre nyckelringar och en reflex som hon har satt ihop i ett knippe, eller en knipa som hon säger. Hon är omåttligt stolt över sin knipa, igår kväll hade hon ont i örat och fick stanna uppe sent och ligga i soffan på min arm och hon låg och pratade oavbrutet om sin knipa i en timme. Skulle Hansi kunna göra en? Vad skulle hon kunna använda i så fall?  Dosi skulle kunna hjälpa till. Var får man tag på reflexer? Finns det fjärilsformade reflexer? Skulle inte kroken i taket passa perfekt för att hänga hennes knipa där? Men hur skulle det gå om den hängde där och hon inte nådde den? Vad skulle hon säga då? Skulle mamma nå så högt? Vad skulle mamma behöva kliva på? Osv.

Annars har vi badat i poolen mest hela dagen, jag har läst bok och njutit av en sval liten Ronja-Hansi som värmde sin badkalla kropp på min varma. Puffen har cyklat, Joxen har skruvat och grillat och jag tror jag börjar känna sommarlovet i kroppen till slut.

Joxen jobbade natt i natt så när jag fick oväntat besök i sängen av först Puffen och sedan Hansi fick de stanna kvar. Imorse vaknade jag av att Hansi lättad utbrast:

-Åh mamma, vilken tur!  Dosi har inte dragit ut din näsa så att den blev lång och spetsig!

Hansi är väldigt glad att den är som vanligt, i drömmen hade hon försökt platta till den igen. Hon vet inte att näsan aldrig slutar växa, man vet inte riktigt var detta kommer att sluta. Själv har hon en bedårande liten pluttnäsa som är alldeles mjuk och väldigt pussvänlig.

Vad gör vi på kvällarna? Härom kvällen utmanade Joxen mig:
-Hur många armhävningar kan du göra, med fötterna på soffan?
Det måste man ju ta reda på, jag var vid gott mod, hur svårt kan det vara? Jag la upp fötterna, satte händerna fast i mattan, funderade på vilka muskler som skulle spännas, försökte lokalisera dem och satte igång. Jag kände genast att det inte skulle gå som jag tänkt mig, armarna segnade liksom ner under mig. Det slutade med ett häpet "hhhhhhnnnnghhhh" och en plågsam armhävning tillbaka till utgångspunkten. Eftersom jag trodde att mina muskler hade mer än så att ge gjorde jag tio på knäna. Sedan hade jag muskelvärk dagen efter.

Nu vill jag utmana alla tre till fem som läser:

Hur många armhävningar klarar ni?

Släng upp fötterna på valfri soffa och sätt igång! Mitt mål är tio till hösten.

Vi har någon sorts sjukt släktdrag på den kvinnliga sidan i min familj. Vi skrattar när någon gör illa sig, eller ialla fall när det berättas om det. Det är inte av elakhet, vi tycker inte att det är roligt att någon gjort illa sig, men vi skrattar ändå.

Idag berättade Puffen att hon råkade knäa Joxen i skrevet när hon väckte honom imorse. Hon fnissade vildsint när hon berättade händelseförloppet. Jag fnissar skamset när jag skriver om det här. Förlåt Joxen, det är inte det att jag vill se dig lida, det är släktförbannelsen. Puffen verkar också ha drabbats. Eller skrattar alla åt pungsparkar på sina älskade?

När man är förkyld kan man inte gå på dagsifest. Om pappan dessutom jobbar på kvällen kan inte heller han ta barnen på dagisfest. Får barnen inte gå på dagisfest blir de besvikna. Vi hade inte pratat om festen så mycket hemma och hoppades att den skulle gå ganska obemärkt förbi, men när jag hämtade Hansi och Dosi på stora festdagen var borden dukade med dukar, små vaser med blommor stod överallt och Hansi sa:
-Tjohoooooo! Ikväll är det fest!
-Vet du Hadsi, babba är sjuk, så det blir igged fest. Med det blir paddkaka till biddag....
-Men vi vill gå på fest....
-Jo, med det blir tuddpaddkaka...
-Men vi vill gå på fest!
-Med di får äta paddkakad udder bordet, för vi ska ha ed eged fest hebba, under bordet....
Tjohoooo! Vi ska äta under bordet, vi ska få pannkaka under bordet!

Ha! Där satt den!

Jag verkar ha fått tonårsdöttrar. Hansi och Dosi tatoverar sig så gott som dagligen, med tuschpennor, bläckpennor, gnuggisar, allt de kan kitta på. De tatuerar gärna sin mamma också. Hansi har t o m tatuerat in sin MSN på min arm. Om jag skulle komma bort eller glömma. Men hon vet inte riktigt vad MSN är. Bara att det är något viktigt och spännande som man kan ge bort. Eller tatuera in på sin mor.

Joxen lyssnade på Lisa Ekdal igår: Öppna upp ditt fönsterrrrr osv. Då slog det mig. Tryck i rösten, tydlig artikulation, Dosi kommer att bli vissångare när hon blir stor. När jag berättade det för henne skrek hon (med tryck i rösten och tydlig artikulation):
-Nej! Jag ska bli tandborste!
Sedan sjöng hon en sång om tandborstar vilket bara gjorde mig mer övertygad. Undrar vad Lisa Ekdal sjöng om när hon var tre år?

Nu är betygen satta, allt är bedömt, nu ska jag bara sova på saken. Hoppas på jobb imorgon.

Idag stannar jag hemma i sängen.  Hansi och jag gav upp alla försök till aktivitet igår och la oss på soffan och sov i två timmar. Puffen och Dosi tog hand om varandra, i början viskade de, sedan skrek de i våra öron och klättrade på våra huvuden, men jag och Hansi sov skönt ändå. Gryningssjukan verkar ha gått över, vi sov gott hela natten också.

Jag drömde att jag och Joxen var på semester med barnen. Där träffade vi fru Rubertsson som var på semester med sina barn. Det tyckte vi var väldigt roligt. Sedan utvecklades semestern så att jag satt hemma på hotellrummet med barnen och rättade uppsatser medans Joxen och fru Rubertsson ägnade sig åt bergsbestigningar och resturangbesök. Joxen var i extas, han tyckte att fru Rubertsson var så TREVLIG! De ville gärna att jag skulle följa med, men omdömen skriver sig ju inte själva och vad skulle vi göra av barnen?
-Barnen, sa fru Rubertsson, de sover ju.

Nu har jag åtta arbeten kvar, tror jag. Ungefär. Det känns lite konstigt, jag ser tvilingflickor cykla runt här o där, men jag skriver nästan hela dagarna

All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl All work and no play makes Sinkeluren a dull girl 

Hansi tillfrisknade mirakulöst vid 10-tiden igår, magondat försvann och hon blev sitt vanliga pigga jag. Vabbandet inställdes och tjejerna fick gå till dagis. Men sen på kvällen gjorde magen ont igen och hon vaknade runt fyra på natten igen och kräktes lite, var extremt hängig och trött på morgonen men vid 10 piggnade hon till igen och magontet försvann. Vilken konstig sjukdom! Jag tror att jag har jinxat fram den, Anna skulle komma hit med sina barn idag egentligen. När vi bestämde det sa hon:
-Vi kommer om inget barn blir sjukt.
-Mina barn kommer att vara friska, de är så gamla nu så de har slutat vara sjuka, de har inte varit sjuka på hela våren nästan, sa jag, övermodigt, dumdristigt. Hur kan man säga så? Det är väl det säkraste sättet att hamna i en treveckors sjukdomsspiral. Nu fick vi gryningssjukan på halsen.

Jag hann iallafall träffa Anna igår.

Visst heter det afasi när man tappar namn på välbekanta företeelser? Jag tror jag har det. Det verkar bli VAB-dag idag, Hansi vaknade av ont i magen inatt och somnade inte riktigt om igen. Nu ligger hon utslagen i soffan och hulkar när hon sitter upp. Dessutom har ju jag afasi. Jag skulle ropa på det största barnet i morse:

-Christina! Kom hit ett tag!

Sedan kom jag på att hon heter ju faktiskt inte Christina, men vad var det nu hon hette nu igen då? Tänka tänka tänka...

-Bettet....

Jag ska nu ägna dagen åt att repetera namnen på mina tre barn (Puffen,Hansi, Dosi, Puffen, Hansi, Dosi) och försöka dricka kaffe utan att det rinner ur munnen. Samt rätta lite vilket var min huvudsyssla för dagen egentligen.