reparationer
Under de senaste veckorna har jag fixar vissa skruttiga detaljer på mig själv. Jag har varit hon frisören, tandläkaren, tandhygienisten (aj aj aj, aldrig mer utan bedövning, jag hade tandläkartiden direkt efter och när jag sa: "ge mig allt du har" sa hon att det blir ingen bedövning, du ska till tandläkaren sedan och tog fram högtryckstvätten och skrapade bort fem års gamla kafferester. Aj aj aj. Jag funderade på vad som var värst när jag låg där i stolen, att föda tvillingar eller tandstenen. Jag har inte riktigt bestämt än, jag vet att tandstenen var värre än att föda ett barn iaf. Aj aj aj) och idag, ansiktsbehandling.
Jag har aldrig gjort ansiktsbehandling förr och jag är inte superimponerad. Det var mest massage i ansiktet och panflöjtar. Varför alltid panflöjtsmusik vid massage? Jag blir alltid full i skratt när det flöjtar igång och funderar på vilken musik man skulle kunna lyssna på i stället. Sisters of Mercy? Jag tror att om jag ska göra ansiktsbehandling igen ska jag göra någon sort med tunga kemikalier som skalar bort alla rynkor om det finns någon sådan.
Jag har mycket välansade ögonbryn med förstärkt färg och om jag inte hade varit så gnällig om att det sved hade jag nog inte behövt använda så mycket mascara de närmaste 4-6 veckorna, men som sagt, det sved och hon fick ta bort färgen.
Men, vilken musik ska man ta med sig på massage? Förstör man allt om man lyssnar på p3 istället?
läggdags
Eftersom Hansis och Dosis rum var fyllt av målarpapp och färgburkar i går fick de sova i Puffens rum. Det var något de alla tre såg fram emot, men frågan om vem som skulle lägga vem väcktes. Vi har ju ett halvstrikt schema där jag och Joxen turas om att lägga Hansi och Dosi och Puffen varannan kväll. Men när alla skulle sova i samma rum, hur gör man då?
Dosi hade en lösning:
-Vet du att man kan få lägga samma barn två kvällar i rad? upplyste hon mig vänligt. Men berätta det inte för pappa, tillade hon lite tystare.
Hur tänkte jag nu då?
Sportlov, sportlovsförkylning. Klart den kom, tjejerna har hostat hela veckan och nu är det min tur. Men det är ok, den är ganska snäll än så länge, men mina sportlovsplaner är lätt förändrade. Hansi och Dosi har inte gått på dagis en dag för att jag ska få dyka ner i rättningshögen. Det får bli en annan gång oklart när, men snart. Däremot har jag börjat måla deras rum som planerat (prioriteringarna, är de rätt eller fel, jag vet inte?). Nu sitter jag och undrar hur jag tänkte. I teorin verkar det ju enkelt och bra, töm ett rum på möbler, rulla ut papp, sysselsätt barnen på annat håll och måla loss. I verkligheten rymdes inte riktigt möblerna någon annanstans än mitt i rummet, bokhyllan står kvar, den har jag liksom målat runt. Tjejerna ville vara med och måla och det fick de. De var duktiga, men det var lite krångligt. Vi lånade in ett extra barn, för flinka små barnarmar målar ju så bra.
Jag känner att jag har fastnat lite nu, sportlovsförkylningen gör sig påmind. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det här nu. Jag tror jag ska försöka flytta på den där bokhyllan, men först lite kaffe. Det är lösningen på allt.
Puffen gästbloggar
Jag har drömt att jag redade Eric saade. och så fans det faror som att det var en skattkista men om man var där förlänge så smälde luckan i jen .Eric Saade och hans rock band till baka till kelaren i jen .
fotmassage
Dosi är mycket bra på massage, hennes små händer knådar axlar som ingen annan. Jag tyckte det var dags att fötterna skulle få sig en omgång också, så jag kastade ut en förfrågan om fotmassage. Både Hansi och Dosi nappade, men de tror att fotmassage är när man masserar ryggen med fötterna. Nu sitter Hansi och trycker fötterna mot min rygg och det är faktiskt riktigt skönt det med. Hon snörvlar och hostar och har fått vara hemma idag. Dosi bestämde sig också för att vara hemma och ta hand om Hansi, så vi har vabbat idag, både jag och Dosi.
Hansi hjärta mamma
Dosi dissar pappa.
Vi kom hem ganska tidigt i dag. Tjejerna hjälpte mig laga mat och när den var klar hörde vi hur någon gick i dörren. Dosi blev nyfiken: "Vem är det som kommer?" och sprang ivrigt till dörren.
"Jaha, var det du pappa...." sa hon besviket.
Systrarnas veckomöte v. 5
Puffen: Hansi, du har varit lite dålig på att lägga ut protokollen från våra möten. Kom ihåg att det är viktigt att vi kan läsa vad vi har beslutat så att det inte behöver bli några diskussioner efteråt. Beslut är beslut, eller hur?
Hansi: Ja, jag är ledsen tjejer, men det har varit lite mycket nu på sista tiden. Jag ska bättra mig, jag lovar.
Puffen: Bra! Nå, till saken. Nu har ju årets melle dragit igång och det är ju kul och så, men vet ni vad som vore roligare?
Dosi: Jaaaaa! Om mamma var med nästa gång!
Puffen: Ja, just det. Vi har ju en plan för det, kommer ni ihåg? Vi har ju alla märkt att mamma låter bättre när hon släpper kontrollen över rösten, målet är att hon ska göra det lite oftare så hon själv märker vilka mäktiga röstresurser hon har.
Dosi: Planen fungerade ju utmärkt igår! Det var rena rama Malena Ernman på henne då. Fungerade mycket bättre än att rita på väggen. Tända levande ljus i sovrummet! Leka med tändstickor! Strålande!
Hansi: Ja, problemet var ju att hon inte märkte det först, bara tog tändstickorna från oss när vi kom och skramlade med dem framför henne, men det löste ju du snyggt Dosi när du berättade för henne vad vi hade gjort.
Puffen: Mycket bra improvisation av dig där Dosi! Såg ni mammas min när du sa det? Den måste vi få henne att lägga bort innan melle-tävlingen, annars får hon inga röster. Ångest är inte säljande, det är så 2003.
Dosi: Visst hade vi arrangerat det snyggt, jag är särskilt nöjd med hur du balanserade ljusstaken på bokhögen och att du lagt täcket precis under, Hansi. Det såg verkligen vingligt ut.
Puffen: Ja, verkligen snyggt jobbat tjejer!
Hansi: Vilka toner hon tog när hon såg det. Vilket vibrato, imponerande! "Huuuuuuset kan briiiiiiiiiinna uuuuuuuuupp! Utan att rösten sprack! Hon kan gå hur långt som helst.
Puffen: Hon är så gullig, jag tycker nästan synd om henne som blev så orolig. Men hon släppte kontrollen över rösten, så vi måste ju säga att vi lyckades.
Dosi: Lilla mumsimamsi, det kanske kunde bli ett bra artistnamn förresten?
Puffen: Visst hade ni läget under kontroll hela tiden? Brandsläckaren redo ni vet?
Hansi: Ja, självklart! Vi har ju gått en kurs på dagis i brandförsvarets regi, vi kan allt!
Dosi: Tror ni hon och pappa skulle kunna göra en duett? Han kom ju också igång ganska bra. (Brummar) "Gör aldrig om det där" (Piper gällt) "Huuuuuuuuuuset kan briiiiiiiinna uuuuuuuuup!" Jag kan inte sjunga lika gällt som mamma, det är faktiskt riktigt svårt.
Hansi: Ja, kanske, vi får fundera på om en duett är ett alternativ, med visst brukar det gå bättre för kvinnliga solister?
Puffen: Det tål ju att tänka på i alla fall. Tänk vad roligt vi skulle ha på Diggiloturnén. Vi måste börja spela in mamma, så hon får höra sig själv, hon får bara inte missa det här! Vi kör på det här så länge, alla är införstådda med veckans plan? Bra, härmed förklarar jag mötet avslutat.
Sje-ljudet
Något stort har inträffat i familjen. Dosi har lärt sig uttala sje-ljudet! Länge har hon sagt: suk, su, sukhus osv. Hon har varit lite störd av detta och gud nåde den som härmat henne, den som försökt har drabbats av Dosivrede utan motstycke.
Så i onsdags när jag hämtade henne sa hon:
-Jag kan säga sju.
Och det kunde hon. Sedan har hon räknat till sju, sagt sjukhus, sjuk, sjuksköterska osv. Hon tränar hårt. Hon säger sHuo, mycket h i sje-ljudet, men det blir bättre och bättre.
Jag tror att det är i förvirringen mellan mina norrländska och Jox och omgivningens sydländska sje-ljud som hennes helt enkelt försvunnit, tills nu när hon bestämt sig och tagit krafttag för att lära sig.
Joxen är f ö norrlandifierad, hans sje-ljud är inget hinder för en flytt norröver om det skulle bli aktuellt. Man måste ju tala språket dit man kommer.
Shuokt bra!
Konsten att förstöra en stämning
Friluftsdag idag. Eftersom att idrottande inte hör till mina favoritsysselsättningar letade jag rätt på den minst sportiga aktiviteten -promenad. Det vägde mellan det och pulkaåkning som jag faktiskt behärskar till fulländning, men det är mer för sexor och eftersom jag har nior i år bestämde jag att pulkaåkningen får vänta till nästa år då jag har sexor igen.
Vi möttes sen morgon eller tidig förmiddag, jag och mina likaledes icke särskilt sportintresserade kollegor och elever. Vädret var fantastiskt och vi hade en lång promenad i sikte och efter promenaden hägrade möjligheter som bara en tidigt avslutad dag kan ge. Jag vet inte vad eleverna planerade, själv har jag ett antal högar (berg) av uppsatser att betygsätta och kommentera och jag var fast besluten att åtminstone en klass skulle få tillbaka sina alster på måndag.
Vi promenerade och promenerade, promenerade och promenerade. Vissa hamnade i snön, andra stod stadigt på fötterna. Så fick en kollega för sig att vara lustig.
-Din jacka ser varm ut, ska jag kasta dig i en snödriva?
-Nej, inte om du vill ha kvar dina pungkulor, svarade jag vänligt.
Iskall tystnad lägrade sig över oss glada promenanter. Kvinnlig kollega som blev mormor igår tittade bort, manlig kollega som gillar bridge såg en intressant fågel, kollega som riskerade sina pungkulor log osäkert.
Slutsats, dagens lärdom: Hota inte kollegor med kastrering, oavsett vad.
Dolda felet
När vi flyttade till röda hästen påtalade de samvetsgranna säljarna allt som var värt att veta om huset -trodde vi. Vi frågade om det bodde många barn i grannskapet och det trodde de inte, men de berättade ivrigt att grannarna mittemot var otroooooooligt trevliga, hjälpsamma utan att vara påflugna. Well, vad de inte berättade var att grannen till höger var desto mer sällskapssjuk och älskar barn nästan lika mycket som sprit och arga hundar. Kanske vill hon bara ha lite sällskap av våra barn, kanske vill hon äta dem till middag, det är lite oklart men inte helt tryggt och vi har nu genom några års enträget duckande av inviter lyckats åstadkomma en lätt irriterad tillvaro av artigt hälsande och inte mycket mer.
När Jox idag promenerade hem tillsammans med Puffen mötte han Dolda Felet och den hjälpsamma icke påflugna som stod och diskuterade på trottoaren. Han hälsade (artigt) men fick inte någon vidare respons. Han hälsade igen och Dolda Felet utbrast:
-Jaså, var det du? Jag kände inte igen dig, du har blivit så rund.
Jox blängde (artigt) tror jag, jag var inte med och såg det, men det verkar väl vara en rimlig reaktion, varpå Dolda Felet ondskefullt skrockade (återigen ett antagande, när Jox återberättade lät det så):
-Du har verkligen blivit rund, du borde nog cykla mer.
Dolda Felet! Något säljaren undanhåller från köparen, tur att vi gillar vårt hus.
